fredag 29 maj 2015

Lilla hjärtat - i sorg och saknad

Idag har vi stor sorg hos mig! Lilla hjärtat - vår fina Gokille somnade in i morse.


Någonstans var vi förberedda att den här dagen kunde komma, men ändå så var jag ändå inte förberedd när det akuta läge som blev igår ändå kom. När jag förstod att nu fanns det ingenting mer vi kunde göra blev allt alldeles stilla inom mig.


Denna glada otroligt fina lilla familjemedlem fattas mig. Ingen av de sex hundar jag haft har varit så kommunikativ som Gokillen. Ingen hund som kommer, ställer sig på baktassarna för att med framtassen krafsa på benet - bara för att säga jag är här matte och vill ge dig en puss. 


Ingen hund som alltid är vid mina fötter. Ligger precis nedanför min säng, när jag sitter i soffan eller vid skrivbordet och arbetar. Gokillen som alltid varit precis vid fötterna. Jag kommer på mig hela tiden att titta mig runt omkring för att sätta ner fötterna på rätt ställe. Det är så inarbetat i ryggmärgen att jag gör även det om jag stiger upp mitt i mörkaste natten.


Igår blev han tvärt mycket sämre. Troligen metastaser som spridit sig till huvudet. Cancer är en grym sjukdom...


Ena sidan började hänga och i morse när han låg ner lade sig Blåöga bredvid honom och slickade den sida i ansiktet som nu inte riktigt fungerade längre. Vänskap och kärlek mellan två flockmedlemmar.


Blåöga och Mysfarbrorn mötte mig glatt i dörren, men blev ganska snart dämpade och tittade mot dörren. Undran var Gokillen var blev tydlig. 


Åkte tillbaka på jobbet och när jag kommer hem finns ingen hund i hallen som de brukar. De tre hundarna ligger alltid utspridda i hallen och nu var det tomt i hallen. Plötsligt blir känslan av tomhet än större. Är det så här att vara utan hund?


Jag hittar Blåöga och Mysfarbrorn i en soffa, tätt sovande tillsammans. Nästan invirade i varandra. Så har jag aldrig sett dem förr.


När de ser mig lyfter de på huvudet, men jag får ingen välkomnade som jag brukar. Inte en enda svansrörelse. De bara ligger där... tätt, tätt tillsammans. Jag förstår att de har förstått...


Blåögas tvättande av Gokillens halvförlamade ansikte... han kände att Gokillen var sjuk. Mysfarbrorn och Blåöga kände min sinnesstämning när jag kom hem...


Ett tomt halsband och koppel, men ingen Gokille. Nästa vecka ska vi hämta urnan. Den ska placeras under Gokillens favoritträd och vi alla i familjen ska vara med, även Blåöga och Mysfarbrorn. 


Det är tomt... så tomt... I morgon kommer det att kännas ännu mer... Jag har ännu inte riktigt förstått att han är borta.... 


Finaste finaste Gokillen 

23 kommentarer:

  1. Så sorgligt Helena <3

    Känner igen känslan...den var på visit hos mig också senast för ett år sedan.
    Och den återkommer snart igen...

    Varmaste kramen om <3

    SvaraRadera
  2. Åh! Så, så sorgligt!
    Fina du, varma tankar och en stor kram till dig och din flock.

    SvaraRadera
  3. Nej, var sorgligt!
    Förstår verkligen hur ont det gör!

    Skickar en STOR varm kram till dig och de dina!
    Susanne

    SvaraRadera
  4. Blir rörd och tårögd av det du skriver.
    Varma tankar till alla er som saknar!

    SvaraRadera
  5. Det är svårt att mista en älskad vovve. Och aldrig kommer du att riktigt förstå. Även om du är ledsen så låt de andra ta extra stor plats nu. För de vet exakt vad som hänt.

    Styrkekramar till dig.
    Eva-Mari

    SvaraRadera
  6. Stor varm kram till dig. Vet precis hur du har det.
    Kram!

    SvaraRadera
  7. Sitter här & mina tårar rinner,känner så med er!
    Lille vackre gokillen...
    R.I.P

    /Kramar Om

    SvaraRadera
  8. Jag blir så ledsen när jag läser. Det är bara en månad sen Santos somnade in så jag känner igen allt du skriver väldigt väl. En hundvän efterlämnar en stor saknad. Kram

    SvaraRadera
  9. Så ledsen att läsa, ta hand om er
    Stor varm KRAM till er !!

    SvaraRadera
  10. Åh Helena, så ledsamt för er alla! Cancer är en grym sjukdom. Men vilket fantastiskt fint inlägg du har skrivit om sorgen, saknaden och "flocken". Det var väldigt gripande och vackert beskrivet hur sorgen slår hårt mot alla som berörs vare sig det handlar om människor eller djur. Bilden med prästkragen mellan gokillens tassar är väldigt vacker, nog finns det "sälla jaktmarker" fast vi inte ser dem... Kram

    SvaraRadera
  11. Åh så sorgligt...men jag känner igen det där och lider med dej...vet inte om jag skrivit att vår siames hade cancer på nosen...det såg inget vidare ut sa veterinären och vi beslöt att hon skulle få somna in...det är kanske en månad sedan...och det var jobbigt....men hennes mamma har vi kvar,och jag märker att hon saknar sitt barn....verkar det som ibland iaf....man vet ju inte vad som rör sej i djurens sinne ;))......fina bilder och jag förstår dej....men livet går vidare....
    Ha det gott !
    Kram bia

    SvaraRadera
  12. Så sorgligt! Har aldrig varit hundägare men lärt känna nära vänner som haft och har genom det förstått hur djupt känslorna går för en hund. Som i alla sorg får man bära med sig de vackra minnena av underbara stunder.
    Kram / RosMarie

    SvaraRadera
  13. Beklagar verkligen sorgen, gör ont i mitt hjärta att läsa.
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
  14. Nej så tråkigt! Jag blir riktigt tårögd då jag läser din text! Det känns som att det inte är så länge sedan vår egen älskade hund somnade in men det är nu dryga ett och ett halvt år sedan. Hon var också så där extra speciell! Liksom närmare mig än mina andra hundar. Hon låg också jämt vid fötterna så jag känner igen det där med att alltid kolla vart man sätter fötterna!

    Dina andra hundar sörjer helt klart de också! De förstår nog mer än man tror!
    Skickar en stor värmande kram
    / Maria

    SvaraRadera
  15. Men usch så tråkigt... även om man vet att dagen kommer, så är man ändå inte beredd. Kan förstå att de andra hundarna lär leta och fundera ett tag.. Ni får titta på kort och minnas allt det fina ni haft! ♥

    Kraam Therese

    SvaraRadera
  16. Jag förstår verkligen att du sörjer. Vilken fin kamrat du haft! Och du skriver så vackert, mina ögon tåras när jag läser om de andra hundarnas sorg. Ta hand om er och tänk på de fina minnena!
    Varma kramar, Ann

    SvaraRadera
  17. Jag vet hur det känns av egen erfarenhet. Det är så sorgligt. Känner med dig.

    SvaraRadera
  18. Åh, nej! Så orättvist och sorgligt. Ta hand om er!

    SvaraRadera
  19. Så tråkigt att det blev så. Förstår din sorg. Saknar min Leo jag tog bort för ett par månader sen. De blir ju som familjemedlemmar. Du skriver så vackert och jag förstår vilken klok och fin hund du hade. Du får minnas alla fina stunder med honom och vara glad över det fantastiska liv han hade. Sänder över många varma kramar!!

    SvaraRadera
  20. Sitter här med tårarna rinnande nerför kinderna... så sorgligt...
    Minns hur det känns...
    Kram

    SvaraRadera
  21. Åh, så tråkigt, nu blev jag ledsen. Så det gick inte trots lite bättre prover...
    Jag tror alldeles säkert att dina andra hundar förstår. När en av våra hundar dog hemma var vår andra hund med. Hon letade aldrig efter sin kompis efter det.

    Många kramar Agneta

    SvaraRadera
  22. R.I.P. till gokillen. Fotot med Präskragen och gokillen är bara så underbart. Alla foton är bra med detta var så udda och fint. Finns det något värre än att säga adjö till ett djur ... baksidan med att äga dem men så mycket roligt och fint de har bjudit på. Det är det vi måste minnas. Har hitintills inte klarat av att ta hem en urna. Vilka fina hundkompisar och jag blir rörd med detta att slicka gokillens svaga sida *voff* Fina hundar allihopa! Vi hade två hundar en gång och när vi vinkade adjö till tiken så sökte hannen bara henne en gång och sedan var det bara han och det njöt han av. Han satte upp tassen mellan mina skuldror när jag sov så att jag skulle flytta mig. Varje hund är sin egen personlighet och så älskad. Kramar om dig och säger jag förstår din/er sorg/ kram

    SvaraRadera
  23. Tårarna rinner ner för mina kinder. Underbara bilder och fina minnen du delar med dig av.

    SvaraRadera

Så roligt att du är här och tack för att du lämnar en fin hälsning! Jag önskar dig en underbar dag! ♥